Onsdag 30 maj - Besök på Duvholmen

I bland händer det, och nu har det hänt igen.
I våras när jag tittade ner i vattenmätar gropen bakom "Hönshuset"
var det fullt med vatten. Då var det så att tjälen hade inte gått ur helt och
hållet, snö låg här och där i driver och så hade det börjat regna. Smältvattnet
plus regnet kunde inte dräneras bort tillräckligt fort helt enkelt.

Idag var det fullt med vatten i gropen igen, men nu har vi en annan orsak.

Mellan dom två mässingsdelarna har vi en galvad del till vänster och en mer
kromade del till höger. Mitt uppe på den kromade delen syns ett hål.

I hålet  ovan skulle denna kran ha suttit, vingen som stänger vattnet är av eller
borta. Denna kran låg på botten i gropen. Om vingen går av så flyger kranen
med sina två o-ringar packningar ut ur kranhuset och vattnet börjar spruta.

Kranarmen från ovansidan.

När det här hände vet vi inte , men vi vet att den helgen när Måns och Love var här
och Johanna och Gustav kom på besök då kikade vi ner i gropen på dom stora
paddorna som levde här nere. Då var det kanske någon decimeter med vatten och
det var grundvatten nivån vid den tidpunkten.

Tycker inte att det är nödvändigt med avstängningskranar här i gropen eftersom
huvudkranen sitter runt 50 meter bort i ett olåst utrymme.
Men dom två kranarna som används vi dränering kan man ju inte ta bort.
Allt som kan gå sönder men inte behövs är av ondo.
Bortsett från vattenkostnaden så blir sanden under golvet i hönshuset fuktig
när vattennivån här i gropen stiger, så det bör se till så att det inte sker i onödan.

Syrenerna blommar för fullt och i övrigt är allt som det ska.

Besiktigade bil och kärra i morse, inte en anmärkning. Tittade i bilprovningens
dator och kunde se att bilen inte haft någon enda anmärkning så här långt och så
här långt är just lite över 10.000 mil. Kanske inte så märkvärdigt men ändock bra.

Så avslutar  vi detta inlägg med en stor liten nyhet här på ön.

Varvskaninen har kommit !

Pontus heter tuffingen som bosatt sig här.

Pontus är en lejonhuvad minikanin.

Här känner Pontus på Kerstin och verkar lugn och trygg. Kerstin verkar inte heller
rädd för Pontus. Mötet går bra.

Pontus öron går inte riktig att jämföra med Askungens, men det skulle ju se konstigt
ut med långa öron som släpar i backen långt efter bakkroppen när man skuttar fram.